Det var i den lilla byn långt norrut, där man hade som lördagsnöje att träffas och berätta roliga historier för varandra.
Efter en tid så fann man att det var svårt att hitta på nya historier, så man drog repriser. Efter ytterligare en tid, så kunde alla historierna, så man satte nummer på dem.

Fem! sa någon. -spridda skratt.
Åtta! Någon mungipa sprack.
Trettiosex! Dödstyst.
Sextioåtta! Jaaa! Den var bra!
Fyrtiofyra! Buuu dåålig!
Sjutton! Vissa leenden.
Femtio! Någon fnissar.
Nittisex! Skååål!

En vecka senare kommer en stockholmare på besök, och får vara med under historieberättar aftonen. Han undrar naturligtvis varför man ropar en massa nummer, varefter folk endera drar på smilbanden, eller buar.
-Du stockholmarn! Säg ett nummer!
Nittisju!
Hela församlingen viker sig av skratt, slår sig på knäna och jublar.
-Du förstår, vi har nittisex historier, och nr nittisju har vi aldrig hört förut!